Du har inte tid att skriva dagbok.

Vaknade före alarmet idag, vilket nästan aldrig händer. Låg bara kvar en stund och lyssnade på regnet mot rutan. Skönt på något sätt, men också svårt att riktigt komma igång.

Kaffet hann bli kallt innan jag drack upp det. Det är en sån där förmiddag där tankarna inte vill samarbeta — man läser samma rad tre gånger och ändå fastnar inget.

Petra ringde efter lunch. Vi pratade om nästan ingenting, ärligt talat. Lite om vädret, lite om en gemensam bekant. Men det var skönt att höra hennes röst. Sånt räknas.

Tog kvällen lugnt. Satt med boken i knät utan att läsa särskilt mycket. Det fick vara så. Inte alla dagar måste vara produktiva.

Det är något särskilt med dagar då man vaknar innan alarmet. Som om kroppen vet något som klockan ännu inte hunnit ifatt. Jag låg kvar en stund och lyssnade på regnet, utan att riktigt veta vad jag väntade på.

Kaffet kallnade medan jag tittade ut. Det är märkligt hur fokus är något man inte kan tvinga fram. Det kommer när det vill, och idag ville det inte.

Sen ringde Petra och vi pratade om nästan ingenting. Det är kanske ofta i de samtalen som något egentligen finns — inte i orden, utan i att någon valde att höra av sig utan ärende.

På kvällen låg boken i mitt knä, mest oläst. Jag undrar om det är så lugn ser ut. Eller om jag bara inte hade märkt den förrän nu.

Vaknade exakt tre minuter före alarmet. Tre. Som i triangel. Jag säger bara.

Regnet började precis när jag steg ur sängen. Inte innan. Inte efter. Sammanträffande? Tänk efter.

Kaffet blev kallt ovanligt snabbt. Som om någon ville att jag skulle vara okoncentrerad just idag, av alla dagar. Bekvämt, eller hur?

Sen ringde Petra. Det här är inte om henne. Det här är om timingen. Klockan var 14:14 — samma siffra två gånger. Vi pratade om nästan ingenting, vilket är exakt vad man säger när det egentligen handlar om allt.

På kvällen låg boken i mitt knä. Oläst. Imorgon gräver jag djupare. Om de låter mig.